A Travellerspoint blog

The Grand Canyon


View Saras öden och äventyr on Sockerbit's travel map.

Grand Canyon 6

Grand Canyon 6

Sedan sist har jag lyckats ta mig igenom Santa Barbara, Los Angeles, Las Vegas och via Hoover Dam åkte vi till Grand Canyon. Nu befinner jag mig i Flagstaff med siktet inställt på Utah och the Arches national park.

Las Vegas var märkligt. Jag trodde inte att jag skulle hitta så bra. Jag börjar förstå varför de river casinon och bygger nya hela tiden; de ändrar ju aldrig något i dem! En liten omdekorering kanske skulle rädda de gamla casinona, spara miljö och pengar. Fast å andra sidan skulle det ju innebära färre jobb....

Grand Canyon var väldigt läckert. Vi gick några fantastiska dagsturer, den ena var lång, i slutet sa hela min kropp emot, den ville inte alls traska uppför mer. Men kruxet med at börja turen nedåt är ju att man måste klättra upp för att komma hem. Jag fick dock beröm av en Schweizare (eller snarare en engelsman som extraknäcker som schweizare, troligen för att det ör svårare att stava till). Han menade att jag var en snabb vandrare.

sara, Grand Canyon

sara, Grand Canyon

Om kvällarna gick vi på föredrag som skogsvaktarna höll, så nu vet jag allt om att ponderosa tallskog ska brinna regelbundet (ei DANA: they set fire to the forests on purpose!) eftersom den annars dödar sig själv genom att den inte får nog med vatten. Vi lärde oss också en massa om återinplanteringen af den caleforniska condoren - som var helt utrotad som vild fågel i ca 10 år. Dessutom har jag lärt mig att Schubert (tror jag att det var) är den enda kompositör som har konstruerat en gatsopningsmaskin. Så en massa skoj hade vi...

The observation of the week: the most amazing things can sometimes be the smallest of things. One of the most fascinating things I've seen so far was airplanes, flying over the festival site in the dessert, with neon commercial under its wings. I've never seen anything like it, that's some inventive marketing people! - And environmentally blind, but after all, this is the US.

Nu ska jag iväg och vara social.

Posted by Sockerbit 07:26 Archived in USA Tagged backpacking Comments (4)

Halloween in the dessert

...and bamboooo

sunny 33 °C
View Saras öden och äventyr on Sockerbit's travel map.

Bagdad cafe

Bagdad cafe

It's official: I am now well-travelled. This according to the definition of three rather tipsy, giggling, ladies. I overheard them on one of my planes when going to Nashville. "You can't call yourself well-traveled", they said, "untill you have missed a flight." "Ha ha", I thought, "In that case I'll never be well traveled!"

I was at the airport in time and I checked in my big bag with eons of time to go, and then... well I missed the flight with two minutes! My only excuse was that I had never expected security on a domestical flight to take more than an hour. Not to worry anyone: I got there in the end, a few hours late, but still. Dana and another bamboo-guy picked me up and had me loading bamboo.

The next morning I wake up in a tent in Indio, California. Indio is surronded by dessert that isn't really a dessert, but our tent still stood on a grass lawn. Perfectly mowed and incredibly cold. As the sun rose I changed my jeans, socks, warm sweater, and scarf to shorts, tank top, and a lot of sunblock. Our camp was awsome, I became in charge of the kitchen, and as you have read my complaints about the food in the south, you can understand that I was content.

The crew consisteb of six people and as the title might suggest, our reason of being (there) had
to do with bamboo. I had ended up at a prebuild to a festival. Gerard, a friend of Danas, was invited to the festival to contribute with his bamboo structures, gigantic sculptures of bamboo. we also got to decorate a fence, and on the last day of building they asked If we couldn't do some stuff at the stage too. It was fun. The first day I was rather confused and managed to get lost insige the festival grounds when I was supposed to go and get groceries. Then I found a Mexican grocery store that we never found again - that's what happend when you trust the Garmin! One of the days was super windy and we were told to get down from the towers (just be calm mum, we were in lifts + harness) and our food threatened to fly away as I prepared it.

The festival itself was mediocre, but halloween was a lot of fun. We got face paintings and walked around in 30-35 degree heat with the sticky paint, and half done costumes - it was way to hot to wear anything covering. When we got the face painting we also came across a really cool buss, take a look at it in the picture gallery (it's especially for dad and Johannas Jan) We also had a pumpkin, so Dana and I were very serious in our deed while we got good advice from Gerard and his girlfriend, Linda. I must say that I am most satisfied with the result.

Jack Lantern

Jack Lantern


On the day after halloween Dana and I went on a trip to see the surroundings and drove down to a place called salvation mountain. A crazy man setteled in the middle of the dessert 25 years ago and started plastering and painting the mountain. "Follow the yelloy brick road", he said, " follow the yellow brick road!" It was crazy.
On the way home we passed by a place that looked soo much like the café in th movie Bagdad Café. Its in the middle of nowhere on the way to the Mexican border and it just looked soo lonely. we stopped to see it properly, and to get a drink, but unfortunately it had met its fate and no longer operated.

The last concert ended about eleven on sunday night, and we begain the strike an hour later. We worked all night and saw the sun rise from our elevated positions in the towers. As we were a few people short, I and another excited member of the crew learnt how to operate a boom lift ( http://sv.wikipedia.org/wiki/Skylift ). For instructions Dana basically told us: "Look at the pictures" be careful with the grass. When we got these instrucions it was still pitch black. Anyhow, we had great fun and soon learnt how to operate it. We didn't even smash more yhen two or so light bulbs!

The fact of the week: The area around, and in Indio, is the biggest producer of dates in the United States, and for some types of dates this is the world-leading producer. consequently we had loads of dates and we also all had date shakes. that is date paste, mixed with ice cream. In a way it was good, especially after we diluted it.

The learning of the week: Never trust a grass lawn in a dessert! The grass may be all nice and pleassant at day, but it gets terribly cold and humid as soon as the sun sets. More importently yet: it's an extreme waste of water to keep any plants but cactus and palms in a dessert!

The recepie of the week: Quinoa-porridge
Roast some nuts in a saucepan, and add pre-cooked quinoa, milk and fruits (bananas are great). Let cook for a minute or two, till it looks like a porridge. Spice with zinnamon and cloves or cardemum. Then eat. If you are american: cover it in honney or suggar.

Posted by Sockerbit 12:23 Archived in USA Tagged round_the_world Comments (7)

stor, större, störst


View Saras öden och äventyr on Sockerbit's travel map.

Min andra vecka här tog sin början i fantastiska Savannah. Med tanke på att det är här som borta med vinden (eller som danskarna säger: borte med blæsten) delvis utspelar sig, och att det ska vara den bäst bevarade sydstatsstaden, var det ett givet resmål. Staden var också fantastiskt vacker och därför en vanlig fond för filminspelningar. Joel, min reskamrat, och jag sprang på en tagning till en film som om jag förstod det hela rätt, är registerad av Robert Redford och med bland andra Keanu Reeves. Under dagen sprang jag på huset de filmade I när de gjorde i ordning det, spredde ut löv och lera för att täcka asfalten, satte upp gammeldags gatlyktor, tog mort den spanska mossan från träden och annat. Vi kom tillbaka på kvällen för att se om vi kanske kunde se när de filmade och kom percis innan sista tagningen. Två män kommer ut genom dörren och går ner för gången. De kliver in i en droska och ger sig av. En hel dags arbete för tio sekunders film.
IMGP0217.jpg

Många vackra hus och en fantastisk spöktur senare gav vi oss av till Charleston som visade sig vara en snobbigare version av Savannah. det hela liknade bilder af cannes, men utan filmstjärnor eller damer med handväskhundar (hunde man kan putte i håndtasken). I Charleston besökte vi dock några husmuseer, blend annat ett där den nuvarande ägaren samlar på antikviteter. Huset var fantastiskt, det liknade ingenting jag tidigare har sett, men det var skrattretande fyllt med museeklenoder och ägaren bor där fortfarande!!! Helt galet. Det var så proppat med 1000-åriga tapiserier från tibet, elefantfötter från 1800-talet och ryska kristallkronor att jag skulle vara livrädd att röra mig där. Men smaken är ju som bekant delad.

Jag hade trott att det skulle ta lång tid att slå det huset, men ack nej! USA skulle än en gång visa sig vara överdrifternas land. Vi for vidare ett flertal timmar nordväst och kom till Asheville, en liten pitoresk universitetsstad. Den var så liten att jag råkade missa main street och gå hamna utanför centrum igen. I Asheville regnade det kallt och vi brydde oss inte om att göra någon djupare undersökning av samhället. Eftersom sex personer stoppade mig för att ge mig komplimanger för min regnkappa på en halvtimme måste det dock vara ett trevligt ställle. :-) Men nu var det inte Asheville som slog charlestonsamlarens hus i fråga om överflöd. Utanför asheville ligger Biltmore Estate. "Americas biggest home". Byggt 1895 och extremt välbevarat. Behöver jag säga mer? Matsalen i det huset var i volym stort som hela det andra huset (nästan), för att inte tala om inrednigen. Jag kom att tänka på klassiker som Svindlande höjder (withering heights) - utsidan, och Krig och fred - överflödet.
IMGP0364.jpg

Så var det nog med stora och fantastiska byggnader, vår sissta dag tillbringade vi i skogen, i the smokey mountains. Det var fantastiskt vackert men när dimman kom rullande in över oss fic jag ta i för att övertala Joel till att inte vända om och köra hem. Jag var säker på att dimman skulle lyfta och ville upp till bergens högsta punkt. Efter mycket om och men gav han med sig och nr vi såg massorna av färgade träd nedanför medgav han att det var värt lite dimma. Trots att det var fantastiskt trot jag att jag ska hålla mig till mer exotiska nationalparker i fortsättningen. Träd och skogar har vi hemma också, och färre bilar och människor i dem dessutom.

The observation of the week.
1. People here seem to have got the health advice all wrong, as though someone inversed them before handing them out (must be the hospital industry, wanting more customers). As far as they seem to think it should read: Avoid all exercise, take the car to the door and get the food in a driva in. Avoid all vegetables - if you necessarily need sallad drench it in mayonaise. Maximise your daily intake of cholestorol as well as saturated fats and trans fats. Make sure to get at least 40% sugar in any meal. Its crazy how much bad meat, sirup and how many eggs that are used in most meals.

Bonus of the week: I think thay you can now comment directly on the site. if not, please tell me.

/Sara

The recipe of the week:
In Savannah, we tried some really cool stuff called pralines (no it's not really pralines) that would fit really great as a christmas candy. really simple too.
Melt some chocolate of your choice and make small circles (7cm diameter and 5mm thick) on a baking paper and put it in the fridge
Make a batch of caramell (kola smet) and let it cool just a little bit asn not to melt the chocolate.
Spread the caramel on the chocolate
Fill the surface with nuts
The praline we had was dark chocolate with pecans but they also had snickers (milk chocolate with peanuts) and loads of other stuff. Yummy!

Posted by Sockerbit 15:29 Archived in USA Tagged round_the_world Comments (5)

Tennessee

Elvis och Pumpor


View Saras öden och äventyr on Sockerbit's travel map.

For my dear English speaking friends: most of this will be in Swedish, but I'll try to keep the ending ( the observation of the week) in english. If my connection is just good enough, I'll post loads of pictures to compensate.
Til mine kære danske kolleger og venner; I må prøve at læse svensk, det kan bare være godt for jer :-)

När jag anlände på Nashvilles flygplats var Johanna inte där. Hon är altid sen så jag väntade. Och väntade. Problemet var bara att det inte fanns en ankomsthall så jag väntade genom att oroligt springa omkring och titta efter henne. När en halvtimme hade gått fick jag en briljant idé och fick henne uppropad från informationsdisken: Djohanna Landstram to the information desk on first floor! Det var precis som att vara fem igen och ha tappat bort mamma på G-kås. Och hon kom, lika glad att se mig som jag var att se henne. Jag glömde att fråga om hon, precis som jag tänkte på när vi irrade omkroing i timmar på Avala och inte kunde hitta varandra. Så går det när man är telefonlös.

Efter att ha fnittrat och tjattrat som små sällskapsapor i några minuter bar det av mot Memphis. Trots en mer än dygnslång resa lyckades jag hålla mig vaken hela vägen och otroligt nog också när vi kom fram og gick omkring på STAX museum till långt efter stängningstid. STAX var ett mixat skivbolag där mest svarta men också vita artister utagav sin musik fram till mitten af 70-talet, bla. Otis redding. Konkurrent till Mowtown, med lite rockigare sound. Museet var extremt intensivt med ljud från alla håll hela tiden. Till slut satte vi oss på golvet och blundade i några minuter. Jag sov som en stock den natten!

Vi hade fantastiskt roligt(sjov) i Memphis, särskillt minnesvärt var Graceland där jag fick en kyss av "the King" INNAN han blev läskig.
P1030669.jpg
I Memphis prövade vi också en del av söderns specialiteter och redan den första kvällen kända vi att vi fyllt månadens köttkvot. Johanna menade att hon inte behövde äta mer kött förrän till jul! Redan två kvällar senare var det dock desvärre dags för nästa köttorgie. Jag misstänkte att "fried chicken" betydde fritterad men vi hade lovat att möta några lokala dansare på "Gus' fried Chicken"så det var inte mycket att göra. Vante tröstade mig med att jag ju kunde beställa en sallad - något måste jag ju äta. P1030594.jpg

Det visade sig at allt naturligtvis var fritterat men desvärre också Gus nog inte vissta vad grönsaker var - undantaget någonting vi bara måste pröva: stekta (friterade) gröna tomater. Tomaterna dröp av fett och smakade mest dressing, men det var kul att pröva. Kycklingen var dock mycket god och saftig om man bara pillada bort det fritterade skinnet.
246004

Efter nästan tre dagar i Memphis for vi tillbaka till Nashville och på vägen såg vi överallt stora fält med vita prickar på. Vi var tvungna att stanna bilen och ta reda på om...nej...jo, det var bommul! Ibland är ma dum, jag hade nog trot att bomullsfälten försvann med intustrialiseringen. det var det roligaste den dan. Det tristaste var att vi råkade springa över ett lerigt fölt och blev helt leriga (mina skor är fortfarande inte sig själva) och Johanna slog i tån.
IMGP0100.jpg

Väl tillbaka i Nashville var vi i goda händer och fick se allt från traditionell kitsch-pumpafest på bondgård, till vansinnigt gigantiska villor, avspärrade med grindar, till en riktigt bra bluegrasskonsert. Första veckan har således förlöpt väl. Nu har jag just anlänt till Savannah, Georgia och ska ut och se vad jag kan hitta på.

Veckans iaktagelse:
1. In the south fried=deep fried
2. There are things you know but don't really realize untill they jump up and bite you. to me, the tension between black and white people down in the South is such a thing. It's not at all long ago that you weren't alllowed to sit in the bus, and could be murdered in broad day light without anyone getting convicted. No wonder there's still tension. Just resently someone denied to marry a mixed coupple, he ment that he didn't beleive in "that sort of interracial mixing". In court he was cleared of racist charges!

Posted by Sockerbit 11:04 Archived in USA Tagged backpacking Comments (3)

Resa

Redan innan dörrarna til Göteborgståget helt hade stängts började äventyren, bara inte för mig... Jag stod i dörren och pratade med mamma och pappa när visslan gick. Vi hann avsluta alla hälsningar, och när dörrarna började stängas började jag gå mot min plats. Just då hörde jag en dam som utbrister "Nej! Öppna dörrarna!" Hon knuffar mig i en veritabel dykning mot utgången. Dörrarna stängs men damen är kvar innanför. Damen står och tittar på dörren när jag lämnar ingången och uppsöken min plats. När tåget lämnar stationen är det inte någon dam på perrongen.

Dagens (lama) iaktagelse: Stå inte aldrig i tåget och säg hej, man kan faktiskt ble en ofrivillig resenär och komma försent till jobbet.

Posted by Sockerbit 06:21 Archived in Sweden Tagged transportation Comments (1)

(Entries 46 - 50 of 50) « Page 1 2 3 [4]